Livet är underbart!

Ett tunt plåtskal är allt som skiljer de tio ihopträngda hopparna från det enorma lufthavet. Piloten nickar, strax dags för uthopp. Pulsen ökar, otålig längtan ut i friheten. Dörren öppnas och en kylslagen fartvind omsluter hopparna. Några klättrar ut på fotsteget, de som är kvar inne tar grepp på de ute på fotsteget.
Ett rytmiskt gung, ready, set, go, alla släpper taget samtidigt och kastar sig ut i det tomma luftintet. Adrenalinkick, jätterusning av runtpumpat blod i hela kroppen, hjärnan får överslag av lyckorus. JA, vi flyger, vi FLYGER! Egentligen störtar vi mot jordens yta med en fart av 200 kilometer i timmen, men det är inte så det känns. Det är en viktlös noll-g känsla, vi snurrar runt varandra och byter platser i en kosmisk lek.
Efter en minut är det dags, vi har fallit fritt tre kilometer och det är hög tid att dra fallskärmen. Den prasslar under utvecklingsfasen och plötsligt hänger alla under färggranna fyrkanter 750 meter ovan marken.
Överjordisk lycka fyller hela kroppen i efterdyningarna av adrenalinorgasmen (var det lika skönt för dig, älskling?). Vi snurrar, svänger och glider in mot marken och landar i gröngräset efter ännu en obeskrivligt fantastisk upplevelse i de högre himlarna.
Denna beskrivining är bara ett blekt återsken av hur det egentligen är.

Fallskärmshoppning, kan det bli bättre!?






I lördags blev det tre helt underbara hopp. Det var nog den finaste dagen på hela sommaren, det bästa vädret och helt underbara vindförhållanden för att hoppa fallskärm. Texten ovan är skriven av en hoppkompis till mig, tänkte att jag själv skulle försöka mig på att svara på frågan varför där det så underbart att hoppa fallskärm. Hon är mycket bättre än mig på att få ner känslar i ord så jag kopierade hennes ord.